Jodå, jag har kommit fram till Skåne. Joakim tog ledigt hela dagen och körde mig till Arlanda:) Väl där så blev det ett tårfyllt farväl. Jag är ju övertygad om att varje gång jag sätter mig i ett plan så kommer det att störta så jag fick för mig att jag aldrig mer skulle få se honom… Ja, vi går igenom denna procedur varje gång det är flygdax. Men precis som vanligt så gick allt bra och jag kom fram välbehållen. Det går givetvis att fråga sig varför jag överhuvudtaget sätter mig på ett plan, men ibland tycker jag bara inte att det är värt det att skumpa fram på ett tåg som inte kommer fram när det ska. Dessutom fick jag inside information av en pilot under vår weekend i Smedjebacken om hur allt går till och det lugnade ner mig rejält.
Åt middag hos pappa och S och de hade också fått dille på den goda Hallon- och salmiakparfaiten så den fick jag till dessert:) Har ju glömt att jag skulle lägga upp receptet… Jag lovar att fixa det snart.
Sen cyklade jag till min bror och överrraskade dem. Precis i rätt tid för att lägga barnen så jag läste godnattsagor och fick mysa lite med dem, mina sötnosar. Satt sen kvar och pratade tills ögonen gick i kors av trötthet.
För övrigt kan jag berätta att armen mår lite bättre och det är så skönt. Det är så himla jobbigt att gå omkring med ständig smärta så när kroppen gör mindre ont så blir jag alltid lika förvånad och tänker ”aha är det så här det känns”. Att ha alltid ha värk har ju blivit mitt normaltillstånd så därför är en ganska smärtfri arm både en underbar och konstig känsla som jag inte är van vid. MEN skönt är det som sagt:)
LIVET SOM MARIA 